Jag återkommer allt som ofta till Hilma af Klint och hennes målningar. Jag uppfattar att det finns en vibration i dem som gestaltar en av vår tids stora angelägenhet – nämligen delningen mellan manligt och kvinnligt. Hon visar så tydligt separationen och det finns något lite dystert i det som speglar en tidsanda mer än en evolution kan jag tycka. Även om syftet med delningen och separationen handlar om vår mänsklighetsutveckling så är det ju svårt ibland att på individnivå uppleva meningen med det. Nåväl – jag uppfattar att vi står på ett viktigt steg i evolutionen nu som handlar om föreningen mellan manligt och kvinnligt. Jag önskar att vi kunde få in en ny Hilma på konstscenen som kunde gestalta föreningen lika fängslande som separationen.  I denna kanalisering läser jag någon av hennes evolutionsmålningar samt hennes snäckor. För den intresserade finns en annan kanalisering här om hennes konst.

Kära typer, vad är det jag ser här?
Vi ser här en människoliknande gestalt som håller händerna vid hjässan, ja vi skulle säga att hon håller händerna för öronen för att det pågår ett oljud i henne och runt henne.
Vad är det för oljud?
Vi behöver läsa detta motiv utifrån den text som konstnären Hilma af Klint formulerat som evolutionen – detta är ett försök till att gestalta ett viktigt steg i den mänskliga evolutionen nämligen steget att gå från en renodlad klangmänniska till en människa med fem sinnen.
Kan ni berätta mer?
Ja vad är det vi ser här? Vi ser två kosmiska portar, snäckan är symbolen för en port, den ena snäckan öppnar sig åt höger och den andra snäckan öppnar sig åt vänster. Det finns en delad betydelse här, men en vinkel är att det är Hilmas visuella uttryck av människans öron.
Öron?
Ja öron i dubbel bemärkelse! För att erhålla en manlig och kvinnlig kropp så offrar människan en stor del av sin hörsel, sin förmåga att uppfatta och navigera i en gudomlig klangvärld. Vi skulle säga att Hilma här försöker gestalta hur människans ursprungliga ljudvibration delas och manifesteras i två kroppar. Snäckan är här bärare av människan som LJUD-identitet, människan som klangväsen. I denna delning i manligt och kvinnligt så upphör människogestalten att navigera via ljud och klanger.
Så snäckan är här en symbol för en typ av ljudnavigation?
Ja alla ting har en ljudfrekvens, det är uppenbart att ni offtat er förmåga att höra kosmiska klanger. När era öron öppnas för högre frekvenser och vibrationer så uppstår i er enbart ett olidligt brus. Vi skulle säga att hon gestaltar om än på ett lite klumpigt sätt klangmänniskans delning. Den rosa cirkeln är indelad i tre oktaver och människogestalten i den upplever här ett olidligt klangspel, den kosmiska vibrationen blir olidlig för det mänskliga örat och delningen är ett faktum. Ja det offer som människogestalten här gör är att sjunka tre oktaver. Hennes människoöra kan inte längre höra kosmiska ljudspel. Det som sedan gestaltas i den vita och den svarta cirkeln är egentligen en ganska så schematisk bild av delningens resultat. En kvinnokropp och en manskropp. De befinner sig i bilden relativt långt bort från sin gemensamma ursprungsklang – även om vi som betraktare ser att det finns ett gemensamt ursprung så är dessa individer åtskilda utan kännedom om varandra. Detta kan vi förnimma genom att leva oss in i de fyra olika hjärtstavarnas riktningar. Det är bilden av deras hjärtslag och de hjärtslagen är i otakt, de känner inte av varandras hjärtslag. Detta är också viktigt att poängtera – att detta är ett försök att gestalta ett steg i evolutionen. Som vi ser det visar detta steg: ursprungsklangens delning, klangoffret som symboliseras av snäckorna och korset och separationen

. 

Hon målade ju en del snäckor
Ja hon uppfattade snäckan just som en klangsymbol. Som en ursprungssymbol för en kosmisk tillhörighet. Ni ska komma ihåg att Hilma målade organiska former utifrån hennes interna ljudupplevelser av sin egen kropp. Snäckan är för henne en ljudupplevelse som hon gestaltar som en bärare av en klangmatris. Ja du ser det tydligt i bilden av snäckan med de åtta färgfälten runt sig. Hon gestaltar här en oktav. Hon tillåter sig här att träda in i ljudvärlden. Vi skulle säga att hon här målar sin egen längtan efter sin tvillingsjäl och deras gemensamma ursprungsklang. Vi ser här att snäckan ljudar sin ursprungsklang, vibrerar i en frekvens där oktaven är intervallet mellan de två ursprungstonerna som nu delats. Genom att låta två toner spela på oktavavstånd så uppfattas oktaven som samma ton. Ljudet, klangen blir unison. Detta är vad Hilma gestaltar här. I bilden med de två snäckorna som förenats – gestaltas just oktavens gemensamma klang. Ja på sätt och vis var hon en mystiker som läste världen via ljud och klanger. Detta är nu viktigt att om igen poängtera – att evoluionen nu har tagit några kliv framåt sedan hon gestaltade dessa bilder och att människan nu står i ett helt nytt förhållande till sin ursprungsklang och sin tvillingsjäl.
Hur då?
Det är nu en själarnas integrering som pågår, det är intensiva processer som öppnar sig för er just inom detta område. Det är många av er som nu börjar vibrera i er ursprungsklang. Detta vill vi återkomma till.