Vi befonner oss i tiden mellan två kosmiska fenomen som båda två på sätt och vis bär en stark framtids och manifestationskraft. Å ena sidan har vi solförmörkelsen å andra sidan närmar sig nu en månförmörkelse. Dessa andliga manifestationer skapar i oss starka kraftspel. Jag har förstått att världen öppnar sig när vi försöker närma oss solen och månen som andliga realiteter.

Vad hände egentligen i den där flygkraschen?
Vi ser piloten att han sitter med båda händerna och styr planet. Han har tunnelseende. Han befinner sig som i en mörk tunnel med ett litet ljus längt fram i synfältet när han låter planet tappa höjd och krascha in i berget. Han slungas bakåt och händerna kastas utåt. Döden är ögonblicklig. Och sen tystnad. Och ja, vilken tystnad det är på platsen, bland de förolyckade. Många slungas långt ut. Några få själar vid platsen rör sig, det är de allra yngsta, barnen som var ombord. De är tysta. I ett tillstånd att inte veta vad som hänt. Inget perspektiv på liv eller död. Fler själar dras dit – tysta. Det är inget kaos. Det finns en typ av sorg i omkretsen men den når inte riktigt in i medvetandet. Det saknas navigation. Så trädare några väktare fram. De skapar ett rum runt själarna, de håller sig tillbaka men ser till att rummet hålls rent. Att inte panik utbryter. Fler ljusa gestalter ställer sig runt själarna. I mitten av denna plattform, detta rum, formas en krater som fylls med grön och gyllene energi. Det är en typ av överflödskrafter från de unga själarnas obrukade livskrafter. Väktarna ser till att det sker. Allt är lugnt. Allt går lugnt till. Hela rummet höjs så ett luftlager det stiger från marken. Bearbetningen är klar. Väktarna ser till att alla lämnar samtidigt som ett kollektiv. Hela övergången är kollektiv. Inga individer förvillade sig. Det fanns många hjälpare på plats.
Och piloten?
Detta vill vi säga. Att när planet slog i marken så fanns redan på platsen ett skydd som gjorde att alla själar så och piloten hamnade i en typ av mjukt stilla landskap där inga associationer till livet var möjlig. Det gjorde att alla tystnade och fann ingen möjlighet att orientera sig. Väktarna var många och skyddade alla från kaos. Vad som sedan sker är att var och en får hjälp med en bearbetning av sina liv. Där kommer piloten att behöva möta sin handling. Men de andra passagerarna har ingen relation till honom. För dem var denna olycka opersonlig.
Jag ska ju resa snart till Languedoc, det område vi känner som Katarernas land. Detta är i närheten av olycksplatsen
Denna olycka liknar mycket det offer som katarerna gjorde på så vis att det är samma väktare som håller en gruppenergi, som skapar ett kollektivt själsligt landskap. När katarerna offrade sina liv, när de gick in i elden, eller hoppade från klippan så mötte de i efterlivet precis samma väktare som skyddade dem från att sjäsligt konfronteras med ett personligt drama. Det skapas i efterlivet ett kollektivt medvetande. Både katarerna och de individer som förolyckades i flygolyckan befrias från att förbinda sig personligt till katastrofen. Det är Frankrikes folkande som tillsammans med dessa väktare skyddar individen från att bearbeta katastrofen på individnivå. Detta förstår du när du knyter dig an till det mellanmänskliga luftrummet. Det som lever mellan människor är kollektiva krafter, inte en kraft som verkar lodrätt i individen. Kollektiva krafter lever i det sjäsligt horisontala. Vad som sker med de individer som genomlever den här typen av kollektiva händelser det är att varje individ stärker sin närvaro i det mellanmänskliga rummet, stärler sin närvaro i det som händer mellan människor, erövrar en klarhet och vakenhet i relation till andra människor och i förlängningen fördjupar sin empatiska förmåga. Ja därför är dessa katastrofer – hur knasigt det än kan låta – en kristen impuls. Dessa båda olyckor sker inom ramen för den kristna impulsen som värnar mellanrummet, som värnar de nära relationerna. Så kan ske att när en sådan här våldsam katastrof sker så är paradoxen den att kristusimpulsens närvaro stärks på jorden. På sätt och vis är också katarimpulsen förstärkt genom denna olycka. Den impulsen vaknar. Vi säger inte att alla i planet var katarer men vi säger att några var det – och vi säger att de som var katarer i en förfluten tid, de som dog som katarer in i den kollektiva efterklangen, vi säger att den kollektiva impulsen förstärks av denna olycka.
Vad innebar katarimpulsen?
Att skydda graalskoderna.
Hur skyddas dem?
Via en frekvens i det mellanmänskliga. Ja så är det. Att den frekvensen häftar inte in i en människa, den häftar mellan två människor. Solen gestaltar denna princip. Varje dag. Den ande som bär fram solen, vad är det som kännetecknar den? Jo det faktum att du inte kan se rakt på solen, för att se solen behöver du titta bredvid solen. Detta är den princip vi talar om när vi talar om denna frekvens i det mellanmänskliga som katarerna var mästare på att gestalta som grupp på jorden. Graalskoderna lever i detta fält som handlar om gestaltningen av mellanmänskliga principer. Därför känner katarer alltid igen varandra, därför uppstår genast en stark kontakt med hjärtat när två eller flera katarer möts. Och det är samma scanario nu för de människor som förolyckades i katastrofen, att det stärker deras hjärtkrafter. Det är på detta sätt som framtidskarma skapas. Stark konstruktiv framtidskarma. Denna olycka var en nödvändighet mellan denna sol och månförmörkelse. Så ser det ut att konstruktiv framtidskarma inkarnerar i princip alltid i en grupp.
Vad kan vi stärka där i Katarlandet?
Ni kan stärka banden till den grupp ni tillhör. Detta gäller oavsett om du har ett förflutet som katar eller ej. Att resa till Katarland och göra en fördjupning är att stärka den själsliga grupptillhörighet som du tillhör. De människor du tillhör med ditt hjärta. Detta är mycket kraftfullt just för att det har med jordens utveckling och framtidskarma att göra.