Vad gör man när världen rämnar? Eller när världarna rämnar? När förlåten faller och det rör sig fort, fort, fort. Jag ser det runt mig att gränsen är nådd, att det är en stämning som sprider sig, ja nästan som en löpeld, att det är NU eller ALDRIG. Känner ni det också? Ser ni det runt er? Det börjar stängas dörrar nu, portar som varit öppna i det dolda, portar som stått på glänt, portar som legat som en svag retning, eller som viskning, en rörelse i ögonvrån – som nu stängs. Så definitivt. Skulle jag ha gått in i den? Det är nu försent. Det är stängt. Känner ni det också? Hur portarna stängs? Hur det sker som en symfoni runt er, slamret, smällarna, det är som ett eko från sfärerna som når oss – det är portarnas symfoni, ja det är en musik, det är en symfoni, det är en dödssymfoni som pågår och den ökar takten, den ökar volymen, det är en mängd vägar, en mängd stigar som stängs, öppningar som förut vibrerat son en ton i örat, som ett förföriskt löfte, det är portar som nu försvinner in i det dolda, gömmer sig i mångfaldens vägval.

Jag sluter ögonen inför det skifte som jag är i. Jag andas på stigen jag står. När vet jag att jag valt rätt? Hur vet jag att vägen jag valt är min? Tänker jag. Frågar högt mig själv. Jag vet för att jag ser världen runt mig rämna, för att jag hör de avgörande vägarna tala. Jag vet för att jag har en kropp, för att jag hör kroppen tala. Det är kroppens språk jag lyssnar till. Det är kroppens djup som rämnar. Jag lämnar tillbaka det som tillhör jorden, ja min kropp är världens moder. Låt det ske. Det som ska ske.