Kategoriarkiv: Nuspegling

Åh! Det är som pesten, tänkte jag, den digitala ohyrans makt över mitt kreativa uttryck!

2 svar

Plötsligt befann jag mig på smutsig mark. Drabbades av ohyra i det digitala rummet, små ohygienska troll som skapade orytmiska kastvindar. I ett obevakat ögonblick rubbades min integritetscirkel  och släppte in en drös av dessa smittsamma väsen. Min fb-sida kapades och visade mängder av osmakliga bilder jag inte själv kunde se och alltså inte kunde radera. Men herregud! tänkte jag. Vred mina händer av obehag. Gick omvägar runt fb och ifrågasatte värdet med detta offentliga rum. Andades in smittan, lät den skölja igenom mig och kände hur min självbild insjuknade, kände hur min själ fick blåsor och bölder. Åh! Det är som pesten, tänkte jag, den digitala ohyrans makt över mitt kreativa uttryck! Jag förfasades över min reaktion, tänkte att jag överdriver, att jag väl måste kunna tåla lite skit? Men NEJ! Ärligt talat så tänker jag inte alls tåla en massa skit, ärligt talat så är jag inte alls byggd för det, inte alls rustad för det. Jag insjuknade kraftigt och drogs mot en djupare plats. Det finns stunder där vibrationer med syfte att skada tar sig igenom fredade områden, det finns stunder av mörker där det är viktigt att stärka integriteten. Jag fann mina integritetstrådar i en ofantlig röra. Och jag vävde ihop dem  till slut.

I kväll kunde jag plötsligt se bilderna på min tidslinje och jag kunde radera dem. Jag gjorde det målmedvetet, som en skolad prickskytt krossade jag  ohyran med delete knappen. Det digitala rummet. En sådan smutsig värld det är! Så mycket virvlar av ohyra. Så mycket avgaser från världens brus.

Så andas jag igen och knyter mina riktiga vänner närmare, värnar min själs uttryck i ensamhet, ger mig inte ut på slagfältet. Inväntar. Skriver. Skådar. Tystnar. Och rensar.  I alla mina rum.

Tack alla som slöt upp och anmälde den sjuka idioten. Det hjälpte!

det är portarnas symfoni

2 svar

Vad gör man när världen rämnar? Eller när världarna rämnar? När förlåten faller och det rör sig fort, fort, fort. Jag ser det runt mig att gränsen är nådd, att det är en stämning som sprider sig, ja nästan som en löpeld, att det är NU eller ALDRIG. Känner ni det också? Ser ni det runt er? Det börjar stängas dörrar nu, portar som varit öppna i det dolda, portar som stått på glänt, portar som legat som en svag retning, eller som viskning, en rörelse i ögonvrån – som nu stängs. Så definitivt. Skulle jag ha gått in i den? Det är nu försent. Det är stängt. Känner ni det också? Hur portarna stängs? Hur det sker som en symfoni runt er, slamret, smällarna, det är som ett eko från sfärerna som når oss – det är portarnas symfoni, ja det är en musik, det är en symfoni, det är en dödssymfoni som pågår och den ökar takten, den ökar volymen, det är en mängd vägar, en mängd stigar som stängs, öppningar som förut vibrerat son en ton i örat, som ett förföriskt löfte, det är portar som nu försvinner in i det dolda, gömmer sig i mångfaldens vägval.

Jag sluter ögonen inför det skifte som jag är i. Jag andas på stigen jag står. När vet jag att jag valt rätt? Hur vet jag att vägen jag valt är min? Tänker jag. Frågar högt mig själv. Jag vet för att jag ser världen runt mig rämna, för att jag hör de avgörande vägarna tala. Jag vet för att jag har en kropp, för att jag hör kroppen tala. Det är kroppens språk jag lyssnar till. Det är kroppens djup som rämnar. Jag lämnar tillbaka det som tillhör jorden, ja min kropp är världens moder. Låt det ske. Det som ska ske.

det är ett skifte, fortsatte jag att tänka, det är en process som har kommit till ett slut

30 svar

…det är där i mellanrummen som min filosofi skapas – i mellanrummen mellan Nu och Du mellan Dag och Jag…jag läser sidan som heter OM JennyAnn och småler lite. Det känns som en evighet sedan jag skrev den och ändå..nåja..den får fungera som presentation ett tag till. Det är fortfarande sant att jag rör mig mellan olika världar, mellan den akademiska världen och näringslivet, mellan akademiska texter och poesi. Det är fortfarande sant att jag kan läsa av energier och se in i för ögat dolda sammanhang och jag navigerar just där just nu. Med hela min komplexitet. Och just där när jag vid ett tillfälle stod lutad mot ett träd och lyssnade uppmärksammat såg jag mig själv sitta, liksom väntandes på en stor vit kiselsten ute i en öppen rymd, ja omgiven av en svart natt, med en mängd stjärnor, med en mängd ögon och öron, Och jag visste i samma ögonblick att jag befann på en hållplats vid denna världs ände. ”ah den finns ändå, tänkte jag, världens ände”  Så drog jag jackan om mig lite tätare och begav mig hemåt. ”Det är ett skifte, fortsatte jag att tänka, det är en process som har kommit till ett slut.”  Och så är det nog ordnat med vissa saker att de kommer till en punkt, en transformationspunkt som sedan i sig börjar röra på sig.

Nåväl, så länge jag befinner mig på denna stora, runda, vita kiselsten långt ute i den öppna rymden, ja vid världens ände – så länge det är så –  passar jag på att fördjupa mig i en skrivprocess. Det betyder också att jag fördjupar mig i min forskning. Att jag sitter med databaser och kategoriserar empiri istället för att kanalisera Typernas perspektiv på tingens tillstånd.

Så hände det sig samtidigt att min gamla hemsida lades ned och att jag flyttar över innehållet till bloggverktyget wordpress. Jag gör det så enkelt som möjligt för mig i början. Det är nog så att när en del av mig sitter på en vit kiselsten långt bort i rymdens utkant så behöver saker och ting ta lite tid. Jag är på väg att arbeta upp en ny sida. Och jag gör det långsamt och organiskt. En ny logga, nya bilder och nya erbjudanden. Men just nu är mitt fokus mot begrepp, struktur och logik. Så kan också ske för vissa själar! Att även de med poetiska anlag behöver röra sig in mot dessa områden.