Jag återkommer allt som ofta till Hilma af Klint och hennes målningar. Jag uppfattar att det finns en vibration i dem som gestaltar en av vår tids stora angelägenhet – nämligen delningen mellan manligt och kvinnligt. Hon visar så tydligt separationen och det finns något lite dystert i det som speglar en tidsanda mer än en evolution kan jag tycka. Även om syftet med delningen och separationen handlar om vår mänsklighetsutveckling så är det ju svårt ibland att på individnivå uppleva meningen med det. Nåväl – jag uppfattar att vi står på ett viktigt steg i evolutionen nu som handlar om föreningen mellan manligt och kvinnligt. Jag önskar att vi kunde få in en ny Hilma på konstscenen som kunde gestalta föreningen lika fängslande som separationen.  I denna kanalisering läser jag någon av hennes evolutionsmålningar samt hennes snäckor. För den intresserade finns en annan kanalisering här om hennes konst.

Kära typer, vad är det jag ser här?
Vi ser här en människoliknande gestalt som håller händerna vid hjässan, ja vi skulle säga att hon håller händerna för öronen för att det pågår ett oljud i henne och runt henne.
Vad är det för oljud?
Vi behöver läsa detta motiv utifrån den text som konstnären Hilma af Klint formulerat som evolutionen – detta är ett försök till att gestalta ett viktigt steg i den mänskliga evolutionen nämligen steget att gå från en renodlad klangmänniska till en människa med fem sinnen.
Kan ni berätta mer?
Ja vad är det vi ser här? Vi ser två kosmiska portar, snäckan är symbolen för en port, den ena snäckan öppnar sig åt höger och den andra snäckan öppnar sig åt vänster. Det finns en delad betydelse här, men en vinkel är att det är Hilmas visuella uttryck av människans öron.
Öron?
Ja öron i dubbel bemärkelse! För att erhålla en manlig och kvinnlig kropp så offrar människan en stor del av sin hörsel, sin förmåga att uppfatta och navigera i en gudomlig klangvärld. Vi skulle säga att Hilma här försöker gestalta hur människans ursprungliga ljudvibration delas och manifesteras i två kroppar. Snäckan är här bärare av människan som LJUD-identitet, människan som klangväsen. I denna delning i manligt och kvinnligt så upphör människogestalten att navigera via ljud och klanger.
Så snäckan är här en symbol för en typ av ljudnavigation?
Ja alla ting har en ljudfrekvens, det är uppenbart att ni offtat er förmåga att höra kosmiska klanger. När era öron öppnas för högre frekvenser och vibrationer så uppstår i er enbart ett olidligt brus. Vi skulle säga att hon gestaltar om än på ett lite klumpigt sätt klangmänniskans delning. Den rosa cirkeln är indelad i tre oktaver och människogestalten i den upplever här ett olidligt klangspel, den kosmiska vibrationen blir olidlig för det mänskliga örat och delningen är ett faktum. Ja det offer som människogestalten här gör är att sjunka tre oktaver. Hennes människoöra kan inte längre höra kosmiska ljudspel. Det som sedan gestaltas i den vita och den svarta cirkeln är egentligen en ganska så schematisk bild av delningens resultat. En kvinnokropp och en manskropp. De befinner sig i bilden relativt långt bort från sin gemensamma ursprungsklang – även om vi som betraktare ser att det finns ett gemensamt ursprung så är dessa individer åtskilda utan kännedom om varandra. Detta kan vi förnimma genom att leva oss in i de fyra olika hjärtstavarnas riktningar. Det är bilden av deras hjärtslag och de hjärtslagen är i otakt, de känner inte av varandras hjärtslag. Detta är också viktigt att poängtera – att detta är ett försök att gestalta ett steg i evolutionen. Som vi ser det visar detta steg: ursprungsklangens delning, klangoffret som symboliseras av snäckorna och korset och separationen

. 

Hon målade ju en del snäckor
Ja hon uppfattade snäckan just som en klangsymbol. Som en ursprungssymbol för en kosmisk tillhörighet. Ni ska komma ihåg att Hilma målade organiska former utifrån hennes interna ljudupplevelser av sin egen kropp. Snäckan är för henne en ljudupplevelse som hon gestaltar som en bärare av en klangmatris. Ja du ser det tydligt i bilden av snäckan med de åtta färgfälten runt sig. Hon gestaltar här en oktav. Hon tillåter sig här att träda in i ljudvärlden. Vi skulle säga att hon här målar sin egen längtan efter sin tvillingsjäl och deras gemensamma ursprungsklang. Vi ser här att snäckan ljudar sin ursprungsklang, vibrerar i en frekvens där oktaven är intervallet mellan de två ursprungstonerna som nu delats. Genom att låta två toner spela på oktavavstånd så uppfattas oktaven som samma ton. Ljudet, klangen blir unison. Detta är vad Hilma gestaltar här. I bilden med de två snäckorna som förenats – gestaltas just oktavens gemensamma klang. Ja på sätt och vis var hon en mystiker som läste världen via ljud och klanger. Detta är nu viktigt att om igen poängtera – att evoluionen nu har tagit några kliv framåt sedan hon gestaltade dessa bilder och att människan nu står i ett helt nytt förhållande till sin ursprungsklang och sin tvillingsjäl.
Hur då?
Det är nu en själarnas integrering som pågår, det är intensiva processer som öppnar sig för er just inom detta område. Det är många av er som nu börjar vibrera i er ursprungsklang. Detta vill vi återkomma till. 

Jag fick en fråga från en vän om hur vi bättre kan förstå den parallella tid vi lever i nu. Jag hänvisade till en blogg jag skrev inför skiftet 2012-12-21 och när jag själv häromdagen läste om den kände jag hur det som då låg som ett löfte och vibrerade i luftrummet nu faktiskt lever i tidsströmmen och påverkar oss.

Hur ser skiftet ut nu från ert perspketiv? Det har gått lite över ett år sedan 2012-12-21.
Det viktiga som pågår just nu är byggandet av matriser, egentligen pågår byggandet av en helt ny tidsmatris och detta byggande det sker med hjälp av väsen som kan denna konst och det är våra vänner från Sirius.
Vad innebär byggandet av en ny tidsmatris?
Det är seendet som ändras, som går från att skarpt fånga en fokus till konsten att låta tingen träda fram. Ja vi skulle säga att detta skifte in i en ny tidsmatris för de flesta av er är en kraftfull nyorinetering, ett fokusskifte.
På vilket sätt förändras vår fokus?
På det sättet att ni går från fokus till en avsaknad av fokus. Ni får svårare att fokusera, svårare att låta en linjär fokus strömma mot sitt mål. Detta är det svåra för er, detta är den punkt där ni börjar vackla och misströsta och felbedöma er kapacitet.
Men hur ska vi hantera denna svårighet? Det är ju ett faktum att tvivel kommer in om vi känner att vi inte kan fokusera..nå våra mål
Detta är konsten som ni alla behöver erövra, det är en navigationsteknik. Ni ska inte se målbilder framför er, ni ska inte arbeta linjärt mot uppställda mål och delmål. Ni ska hoppa mellan scenarior. Ni lever i en tid nu där parallella strömmar är precis lika starka som den förut så starka, i princip enda tidsströmmen. Detta innebär att kraften i det parallella slår till oavsett hur starkt du målfokuserar på din egen tidslinje. Aldrig förr i historien har framtiden varit så oförutsägbar. Ni kan personligen uppleva att ni fråntas den lilla känsla av kontroll över ert öde som ni så chimärt har upplevt i den linjära tideräkningen. Det som träder fram för många nu som en stark impuls det är den svåra uppgiften att skapa mening i en stor godtycklig värld. Denna tid som vi nu rör oss i kräver på sätt och vis för varje människa att erövra en egen filosofi, en existentiell grund att stå på. Det finns inte längre några stora svepande sanningar som pekar i en riktining. Världen i dag, det som kommer varje individ till mötes spelar på en lite märklig lyra. Om det ni kallar Gud förut var en domare så är han i denna tid en gycklare, en illusionist.
Så hur ska vi röra oss i denna parallella tideräkning?
Ni ska röra er snabbare än ljuset. Förstår ni vad det innebär? Det innebär att ni hela tiden dansar före er egen skugga. Det finns en mental rörlighet som ni erövrar via internet och den sociala värld som där skapas, denna rörlighet börjar nu också nå era kroppar. Aldrig har vandraren varit så aktuell för er som nu – med samma glöd som de gamla grekerna upplevde orinetens hemligheter den sällsamma längtan de kallade Ho Pothos – längtan till fjärran länder – det är samma glöd, samma längtan som nu bemäktigar era själar med en oemotståndlig kraft, som skapar rörelse i era kroppar, som skapar en längtan efter det avlägsna, efter det okända, efter det parallella. Men märk väl! När världen är ett klot. När det avlägsna inte längre är mystisk och gåtfullt. När medvetenhetens skarpa klinga skär genom natthimlen. De snöklädda Zagrosbergen finns kvar. De vidsträcka stäpperna, Khyberpasset och Mullapasset med de gamla vägarna ner till Indiens slätter finns. Karavanvägen vid Hamadan, Elbursbergens sydsluttningar. De ödsliga saltöknarna där inget djur kan leva, ingen planta gro. Finns. Världen är sig lik. Men det är inte samma värld. Inte alls samma värld. Ni finner det när ni hoppar. Ja sannerligen det är en märklig tid ni lever i.

Jag har sedan i höstas arbetat med att jorda kvinnor upp och ned. Det kom sig så att en av mina kunder bar en problematik som krävde den typen av arbete. Jag blev förvånad först och undrandes men när det visade sig att det var ett tidsfenomen som många stod i så har jag födjupat detta energiarbete. Inför 2014 känner jag intuitivt att denna jordning kommer att beröra många av oss.

Vad är det som sker? Vad är detta för typ av jordning?
Det som sker är att – det vi kallar den sårade kvinnligheten – vänder sig.
Hur menar ni?
Vi menar på det sätt som ni i denna tid inkarnerar i era kvinnliga kroppar, det är en typ av upp och ned tillvaro, en typ av dissonans med er verkliga energinatur. Jorden har länge varit präglad av en manlig energimatris, denna matris kan inte på några villkor öppna dörrar för den kvinnliga kroppens energisystem.
Så hur skiljer sig den manliga kroppens energisystem från den kvinnliga?
Ah! Detta vet ni! Detta är kunskap som är öppen för er. Den kvinnliga kroppens energi står i motsatsförhållande till den manliga kroppens energi, ni är på sätt och vis varandras motsatser. Från ett energiperspektiv står mannen med fötterna på jorden och kvinnan står på huvudet! Den kvinnliga kroppens energisystem har en typ av närhet till jorden. Detta är en verklighet som nu börjar att manifesteras igen
Hur då?
På det viset att kvinnans energikropp lösgör sig och vänder sig om. Ja detta är ”den hängda mannens” princip, att med fötterna söka sin kosmiska tillhörighet och med huvudet sjunka in i det jordiska. ”Den hängda mannen” är en bild av hur kosmos befruktar jorden.
Hur beskriver ni denna jordning?
När du vänder energikroppen upp och ned arbetar de tre översta chakrana nära jorden och de tre nedersta ckakrana arbetar nära kosmos. Hjärtat är mittens energi, är det rike i människans mitt som möjligör denna jordning. Hjärtenergin har egentligen ingen orientering i det vertikala, i strömmen mellan kosmos och jord, hjärtat har en orientering i rummet söker alltid efter riktning i det horisontala. Hjärtat är liksom slutdestinationen för inkarnationen, här lagras människomötets natur. Hjärtat balanserar alltid jordningen, balanserar inkarnationsprocessen.
Vad händer i chakrasystemet när energikroppen jordas upp och ned?
Vi har kronan som liksom droppar in mot jorden, som jordar sig mjukt men inte djupt, inte likt fötternas rötter som liksom gräver sig in i jordens alla lager, som letar sig fram till näringsströmmarna i de djupa skikten. Den kvinnliga kroppens jordning är inte lika djupt rotad, är vaggande och det vi kallar ”homeopatisk”. Det tredje ögat lyssnar mot naturen, ser in i det väsensartade, det levande i naturen, i mineralriket, i havskrafterna. Detta är det jordiska klarseendet, som är starkt förknippat med keltisk mytologi – de djupa skogarnas klara blick. Halschakrat bär i denna jordning inga ord, inga formuleringar, ingen argumentation. Halschakrat tonar i samklang med det väsensartade som rör sig nära jorden, skapar en röst för en levande planet, för alla sånger som sjungs världen över, för toner som klingar över de öppna vidderna. Hjärtat är så mittens rike, du har hjärtat här i dess mitt, oavsett om du är i den upp och nedvända jordningen eller inte. Hjärtat är i sin balanserande kvalitet en mötesplats för inkarnationsprocessen mellan de kosmiska och de jordiska impulserna. Så har vi solar plexus, detta komplexa energisystem som hanterar relationell energi, som förbinder er med punkter i den relationella matrisen. Detta djupa chakra med så många gångar och irrvägar att färdas i, detta chakra i den upp och ned vända jordningen strömmar med sin relationella fokus i en högre energi, söker inte förbindelser på samma sätt, arbetar inåt, stannar av och är i vila från social stress. Det finns en möjlighet att förstå karmiska relationer utan att träda in i dess drama. Ja det är en vila i den relationella energin. Så har vi hara, det andra chakrat, som bär i sig gesten med benen som glider isär, som öppnar skötet för en kosmisk befruktning, som läker den sårade kvinnligheten med sin ursprungsenergi som handlar om att manifestera kosmiska impulser på jorden, ja det är den heliga jungfruns gest att låta sig befruktas av kosmiska energier. Och så har vi då fötterna – och är inte detta underbart! Hur fötterna här i denna position inte används till att förflytta kroppen utan till att generera rörelse.
Hur då?
Genom att vifta! Ja detta är ”den hängda mannens” primära aktivitet. Det är en variant av det ni kallar kaosteorin, att en liten rörelse i en del av universum skapar en stor effekt i en annan del. Det är ”den hängda mannens” primära fokus att fördjupa sig in i en ny typ av manifestation, där du manifesterar stora rörelser med minimal ansträngning.
Så vad är detta för jordning?
Detta är en jordning som på djupet läker en sårad kvinnlighet. Ja ni bär den alla i er, och det pågår över hela jorden dessa processer att försonas med den kvinnliga essensens verkliga magi.
Så vad råder ni oss att göra?
Vi råder er att jorda er upp och ned! Att denna feminina jordning får fäste i så många av er som möjligt. När era energikroppar under en period får hänga upp och ned kommer ni såsmåningom bli mer flexibla i att använda er av båda jordningarna utifrån vad ni befinner er i för situation.