Plötsligt befann jag mig på smutsig mark. Drabbades av ohyra i det digitala rummet, små ohygienska troll som skapade orytmiska kastvindar. I ett obevakat ögonblick rubbades min integritetscirkel  och släppte in en drös av dessa smittsamma väsen. Min fb-sida kapades och visade mängder av osmakliga bilder jag inte själv kunde se och alltså inte kunde radera. Men herregud! tänkte jag. Vred mina händer av obehag. Gick omvägar runt fb och ifrågasatte värdet med detta offentliga rum. Andades in smittan, lät den skölja igenom mig och kände hur min självbild insjuknade, kände hur min själ fick blåsor och bölder. Åh! Det är som pesten, tänkte jag, den digitala ohyrans makt över mitt kreativa uttryck! Jag förfasades över min reaktion, tänkte att jag överdriver, att jag väl måste kunna tåla lite skit? Men NEJ! Ärligt talat så tänker jag inte alls tåla en massa skit, ärligt talat så är jag inte alls byggd för det, inte alls rustad för det. Jag insjuknade kraftigt och drogs mot en djupare plats. Det finns stunder där vibrationer med syfte att skada tar sig igenom fredade områden, det finns stunder av mörker där det är viktigt att stärka integriteten. Jag fann mina integritetstrådar i en ofantlig röra. Och jag vävde ihop dem  till slut.

I kväll kunde jag plötsligt se bilderna på min tidslinje och jag kunde radera dem. Jag gjorde det målmedvetet, som en skolad prickskytt krossade jag  ohyran med delete knappen. Det digitala rummet. En sådan smutsig värld det är! Så mycket virvlar av ohyra. Så mycket avgaser från världens brus.

Så andas jag igen och knyter mina riktiga vänner närmare, värnar min själs uttryck i ensamhet, ger mig inte ut på slagfältet. Inväntar. Skriver. Skådar. Tystnar. Och rensar.  I alla mina rum.

Tack alla som slöt upp och anmälde den sjuka idioten. Det hjälpte!